091217_217

Vandra med spöken, höra om Titanic och se ut som en prinsessa.

Bild ifrån Örebro’s hemsida.

Mamma fyllde ju år för en vecka sedan, och jag, pappa och Simon tog med henne på en tur till Örebro. Stackars mamma var helt ovetandes om vad som skulle ske. Väl i Örebro åt vi mat på Svampen, häftig utsikt, men maten var tyvärr inte fullt lika imponerande.
Därefter hoppade vi in i bilen och åkte mot flygfältet, vilket gjorde mamma mer och mer nervös. Väl framme vid flygfältet hoppade vi ur bilen och gick fram och började prata med några som förberedde fallskärmshopp. Tyvärr hörde mamma när pappa bad tjejen han talade med att hålla masken. Så mamma slappande av, lite, och sen åkte vi vidare. Nu in till centrala Örebro. Där gick vi till Pitchers och drack varsin drink, efter det blev det planlös vandring i centrum. Något som retade mamma rätt rejält. Hon var inte bekväm med att gå runt, sent på kvällen utan ett mål. Hon lyckades även stanna till vid en info skylt, där det satt en affisch om just spökvandring på slottet. Något hon nämnde och funderade på att gå på. Vi andra låtsades som om det regna, ungefär.
När klockan närmade sig 22.45 stannade vi till vid Örebro’s turistinformation och avslöjade för mamma att det var just spökvandring som stod på schemat. Hon blev så glad att hon hoppade jämfota! En väldigt uppskattad födelsedag, trots lite fjärilar i magen 😉
Kan rekommendera spökvandringen, riktigt spännande och prisvärt (endast 180:-/per person)! Och i vissa tillfällen ska man inte vara allt för lättskrämd, åldersgräns är ändå 16 år. Mer info finns på länken under bilden.

Bild ifrån Örebro’s hemsida.

Just nu är jag gräsänka, och hemma själv tom söndag. Simon är på Åland och leker loss med Yokke och Zack som gycklare på Saltviks Medeltidsmarknad. Eftersom gårdagen började med regn och dåligt väder, så tog jag, mamma och pappa en spontantrip till Örebro för att se utställningen om Titanic (mer info om denna på länken under bilden). Tyvärr fick man inte fotografera under utställningen, vilket i sig är förståeligt. Riktigt intressant, mycket personberättelser. Om folk överlevde, eller inte, och hur de då gick bort under denna katastrofala natt. Titanic har alltid fascinerat mig, och jag har läst mycket om henne, samt kollat på ett gäng YouTube klipp med överlevare, att få gå här och komma så nära personerna på skeppet, och få uppleva var rörande. Bla har de byggt upp en gång identisk med en hyttgång i 1:a klass som man får gå igenom, det fanns en öppen modell på hur Titanic såg ut.
Hela turen fick man dessutom lyssna på via hörlurar, där man gick ifrån ena bilden eller montern till nästa och fick berättat vad man såg, och annan information. Väldigt spännande, men samtidigt tragiskt att det som kostade så många människor livet idag har blivit en sak vi i nutid går och upplever, men det är även viktigt att komma ihåg vår historia och detta är en historisk händelse. Det osänkbara skeppet som inte ens hann fullborda sin jungfruresa innan hon förliste.
Vill man gå på turen rekommenderar jag dock att ta med egna hörlurar, inte för att de som fanns var dåliga, men känns lite mer fräscht med ett par hörlurar som inte hur många som helst haft på sig innan.

Under min gräsänketid har jag även hunnit med en natt med Jasmin, Simons lillasyster. vi har provat smink och hår inför bröllopet! En så ovan känsla att vara så sminkad, är nog 2 eller 3 gången jag har på lösögonfransar. Detta är inte sminkningen eller frisyren som bestämdes, men det var första provningen, mitt i natten i sällskap av några ciderflaskor. Jag kände mig lite som en prinsessa, och kan nog bara föreställa mig hur jag kommer känna mig om 36 dagar då jag får se allt tillsammans. klänning, smink, hår och smycken.

Helt sjukt att det bara är 36 dagar kvar! Nyss var det 101 dagar, och nu har över halva den tiden gått! Lyckan som sprider sig i kroppen när jag tänker på det är nästan överväldigande, jag kommer gifta mig. Och inte med vem som helst, med min Simon. Han som var min drömkille för så många år sedan, han jag trodde aldrig ens skulle kunna ha någon form av intresse för lilla mig! Han som var en av de snyggaste killarna jag visste, och han som kunde kolla på mig så att jag blev helt knäsvag. Aldrig hade jag väl trott att han skulle vilja bli tillsammans med mig, flytta ihop med mig, förlova sig med mig, stå ut med mig i nästan ett helt decennium och helt otroligt, bli min man! Bröllopsdagen kan inte komma fort nog nu.

091217_217

Planering, drömmande, förhoppningar och mer planering

Vi planerar, förbättrar, drömmer och funderar. På allt känns det som, men egentligen är det flytt och bröllop som tar upp alla våra tankar för stunden. Denna tid, nästa månad, är lägenheten i Västerås bara ett minne, och livet i Fellingsbro har börjat. Om 3 månader vaknar vi idag upp på ett hotell i Örebro, efter att ha spenderat vår första natt som fru och man. Två så overkliga tankar, men ändå så riktiga.

Lägenheten går framåt, köket är klart sånär som på lite lister och målning av skafferidörrar. Badrummet saknar toalett (men finns enskild toa), och eventuellt tar vi bort badkar och gör om till dusch istället, men det får tiden utvisa. Vardagsrummet är helt klart. Målat och tapetserat. Sovrummet är målat och blir tapetserat i veckan. Garderobsrummet är spacklat och slipat och ska målas. Hallen är gipsad, och spacklad och ska målas. Mitt i allt fix hittade vi ett litet utrymme på kanske 150x60cm där vi ska skapa klädochskoförvaring i hallen. Hatthylla ska sättas in, skohyllor ska byggas, men först måste det gipsas, spacklas och målas där. Lägenheten är dock helt beboelig nu, vi kan flytta in.
Förutom att internet behöver ordnas, vilket kan ta någon vecka till då lite sladdar måste bytas ut. Planen är dock att flyttlasset ska gå om en vecka.

Bröllopet går framåt det med, just nu väntar vi in svar ifrån alla inbjudna, därefter kan mat osv börja räknas på. Allt är dock redan bestämt, men återstår en del funderingar om hur själva dagen ska utformas. Hur kvällen ska vara, ska vi ha några lekar? Vad får gästerna underhålla sig med när vi fotograferas? Lite sådana frågor.

Gjorde även min sista skoldag igår, helt overkligt att jag på 10 veckor inte har ett krav om att jag måste befinna mig på en specifik plats. Jag har inga lektioner, inga gruppträffar, inga tentor. Däremot kommer jag ju pligga på distans, men där sköter jag min egen tid och det är även på halvfart, så inte alls samma tempo som jag är van vid.

Är det nu livet börjar reda ut sig? Kan vi få börja landa nu och bygga framåt? Hittills har det varit mycket ett steg fram, fem steg bak. En ständig stress och ångest som jag inte vill ha i mitt liv. Jag vill få tillbaka lite livsglädje, ha inspiration, komma igång och fota och känna en vilja. En vilja att göra något, Inte ett måste, ett ständigt måste, klumpen som alltid finns i bröstkorgen kan få börja lösas upp. Sen förstår jag att allt kommer inte bli guld och gröna skogar för att vi flyttar, men närheten till föräldragården och skogen kommer lyfta en stor sten ifrån mig.