091217_217

Den bästa dagen…

Nu har jag hunnit smälta, och jag må ha vart tjatig om det här bröllopet, men det tänker jag vara. För det var så bra, och har gjort mig så lycklig.
Jag är sådär klichéigt jobbig och påstår att mina bröllopsdag var den bästa dagen i mitt liv, men det är nog få dagar som kan slå den! Från att ha börjat med migrän natten innan, till en perfekt kväll. Allt gick otroligt långsamt fram till 15.30, sen gick allt så fort. Så otroligt fort. Så pass fort att jag nu, en vecka senare, undrar om de faktiskt hände. Jag har ju bilderna, minnena och ringen och iofs mannen också som bevis på det. Dagen var perfekt på alla vis. Efter att ha blivit fixad av Jasmin, och vi samlades flera tjejer hos mina föräldrar och fixa oss, det kändes nästan lite filmaktigt. Flera tjejer springer runt och letar fixningssaker i halvfärdiga utstyrslar. killarna var hos Simon, och det var samma känsla där, de strök sina skjortor, snacka skit och fixade sig.
När vagnen var klar och hästarna förspända klev jag och syrran i, och började åka mot hagen där vi skulle gifta oss. Där fanns redan Simon och väntade på mig.
I vagnen är min syster mer nervös än mig, och ber mig till och med säga till henne att de kommer gå bra.
Väl framme kommer Simon och möter mig, när jag kliver ur vagnen och vi går gemensamt upp till ‘björkbågen’ vi ska stå under. Jag grät hela vigseln igenom. När vi gick upp sjöng Karin på ‘Nu när jag ser sig’ från Trassel, efter vigseln sjöng hon ‘Dreams Come True’ med Hammerfall. Då fick jag och Simon andas ut efter vigseln  och kunde stå och bara njuta av varandra.
Efter de kastade alla rosblad på oss (Vem arrangerade det egentligen? Nyfiken fråga!), väldigt fint och uppskattat!
Vi går iväg och stiger i vagnen och åker, och alla gäster börjar ta sig mot lokalen. Därefter fotar vi med fotografen (August Järpemo Photography, awesome fotograf, boka honom! Alla bilder i detta inlägg kommer vara tagna av honom, men med min redigering), och sen till lokalen.
Välkomstdrink, kramar, kramar, kramar, vänta in mina föräldrar, mat, mingel, lek, tårta, mingel, presenter, kramar, kramar och sen åkte vi. Oförskämt pigga till hotellet, där jag, utan att gå in på detaljer, kan avslöja att äktenskapet fullbordades.

Vi hade panik innan bröllopet, med färgpatroner som krånglade, matbeställning som hade missats, och kaos efter när bilen tog eld och brann upp,  men just där och just då var allt så perfekt. När jag ser bilderna ser jag inte de jag alltid annars kollar på med mig själv, allt det vanliga negativa (dubbelhaka, gäddhäng osv osv,. ni vet, standardsakerna), utan jag ser en glad, vacker kvinna med sin man.


Halsbandet är gjort av min mormors vigselringar. Så otroligt vackert, mina morföräldrar har alltid betytt massor för mig och de har vart lite som mitt andra hem. Tyvärr gick båda bort i början på mina tonår. Men den här dagen var dem med, moster berättade även att hon hade morfars vigselring i väskan, så han också var på plats. Halsbandet ordnade min mamma med och tittar man noga i ringarna ser man fortfarande deras namn, Knuth och Elsie.


Det är mina föräldrar som kör oss, och den bruna hästen är min häst. Det är min Eros, som jag har haft sedan april 2006. Han betyder oerhört mycket. Den svarta är Farai och har också vart med längre. Båda två är nu gubbar, Eros med sina 22 år och Farai på 21.


Det här är taget när Karin sjöng ‘Dreams Come True’. I denna bild finns inget poserande, inget tillgjort, ingen tanke på hur vi ser ut. Endast lycka, i den här stunden fanns verkligen bara han och jag.

091217_217

Måste nypa mig i armen


Jag måste gång på gång nypa mig lite i armen för att kunna förstå att jag gifte mig i lördags. Och dessutom hur otroligt bra det blev! Nu sitter båda ringarna på mitt finger, och det känns så rätt.
Nu återstår det bara två saker efter bröllopet, efternamn och resa.
Just nu behåller vi båda våra efternamn, så jag fortsätter heta Wirenborg och han Laakso, men så vill vi inte ha det. Däremot letar vi fortfarande efter vårt efternamn, vi har inte hittat rätt ännu. Detta var något vi beslutade att ta tag i efter bröllopet.
Som present på bröllopet önskade vi oss även bidrag till en resa, och vi fick ihop runt 20.000! Helt otroligt, jag trodde vi skulle få en början på en buffert, men vi har nu en hel resa! Funderingarna går runt Grekland, men det känns så läskigt att sätta oss och boka och jag skulle nog helst vilja ha någon som står bakom ryggen på mig under tiden!

091217_217

Dagen efter..

Vår bröllopsnatt tillbringade vi på First Hotel i Örebro, helt okej hotell. Kan nog dock inte påstå att sviten var värd sin slant, men sängen var iaf bekväm!

Min morbror kom sedan och mötte upp oss i hotellet i Cadillacen vi lämnat lokalen i, för att köra oss till vår bil och Cadillacen hem till sig. Vi lägger vår packning i bagaget och hoppar in i baksätet för att åka. Kommer ut på motorvägen och halvvägs till Arboga när jag upptäcker att det ser ut som om det är rök i bilen. Så pass lite att jag var osäker på om det var damm. Vi körde av motorvägen och kollade igenom bilen. Det fanns ett ställe det var lite varmt på, men inte mer än så.  En misstanke är att det är något som ligger mot och har blivit lite varmt bara. Vi tar beslutet att köra vidare, och låta bilen lufta ur sig lite, samt hålla oss till gamla motorvägen och köra långsamt.
Vi hann dock aldrig så långt, vi kom kanske 300 meter när bilen blev så pass rökfylld att vi inte längre kunde sitta i bilen. Morbror stannar på en bussficka och alla kastar sig ur bilen. Morbror ber oss kolla under bilen, så jag och Simon dyker ned på marken men ser inget. När vi kommer upp igen brinner sätet där Simon bara några sekunder innan har suttit.
Vi öppnar bagaget och kastar ut klänning och all packning. Vet att morbror någon gång här dyker in i bilen och sliter upp sätet för att se vart det brinner, exakt när kan jag inte placera. Detta resulterade som tur är bara i lite bränt hår.
Alla springer från bilen och jag ringer 112. I ren panik. Allt jag kan säga är att det brinner. Därefter att det är en bil och vart vi befinner oss, och brandkåren kommer efter ungefär 10 minuter.
En mötande bil försökte släcka elden med brandsläckare, men det gav inget.

Efter att jag pratat med 112 så ringer jag mamma, vi måste ju ta oss därifrån så småningom. Hon fick samma paniksamtal, med att det brinner. Hon i sin tur väcker pappa, och ut och kastar ur allt ifrån bröllopslokalen ur sin bil och kommer.
Otroligt kaosartat och shockerande, det gick så otroligt fort. Som min morbror sa i efterhand, hur mycket hade säkerhetsbälten sinkat oss? Denna bil hade inte bälten. Samma sak, om detta skett under natten från bröllopet, där jag hade en stor klänning, 2 dörrars bil, så inte jättesmidigt att ta sig in och ur baksäte. Alla förutom morbror var lite druckna, mörkt osv.
När bilen var släckt kom min far med lastbil och vi kunde frakta iväg bilen, som min morbror lånat av en bekant. Som tur var tog denna bekanta detta väldigt bra, och funderar tom på att restaurera bilen.
En hemsk upplevelse och det har tagit ett tag för den att lägga sig.

Såhär fin var bilen innan.
Bild tagen av August Järpemo, med min redigering.

Såhär såg den ut efter.

Här är baksätet, där jag och Simon satt.

091217_217

Som en saga..

Det har inte blivit mycket skrivet här på senaste tiden, och till stor del kan jag faktiskt skylla det på bröllopet. Det tog upp mycket av min tid, på ett roligt och bra sätt!
I lördags vad det alltså dags. Natten innan låg jag med migrän, och fick mitt i natten ringa Joss så hon kunde komma och hämta mig och Jasmin från min brors hem. De hade så snällt lånat ut äldsta sonens sovrum, men pga migränen behövde jag dusch och möjlighet att sova sittandes. Dagen följdes sedan av nervositet för vädret som höll sig perfekt under vigsel, fotografering och fest.

Hela dagen blev precis som jag önskade. En riktig saga med alla underbara människor, och framförallt med min Simon. Vigseln skedde i en av mina föräldrars sommarhagar, under en stor lönn, och festen i byn’s bygdegård. Eros och Farai körde mig till vigseln, och mig och Simon därifrån, med mina föräldrar på kuskbocken. Mamma hade lämnat in mormors vigselringar, som gjorts om till ett halsband som jag hade på mig, så fick även de vara med denna stora dag. Festen lämnade vi en fin Cadillac, som senare gick ett värre öde tillmötes men mer om det snart.

Bilderna jag har är hittills lite mobilbilder ifrån nära och kära. Fotografen skickar första urvalet på bilderna inom kort. Det finns även en liten filmsnutt som borde gå att se här.


Jag är så otroligt lycklig för denna dag! För att min Simon nu även har blivit min man. Helt otrolig känsla, JAG, jag har gått och gift mig.

091217_217

Vandra med spöken, höra om Titanic och se ut som en prinsessa.

Bild ifrån Örebro’s hemsida.

Mamma fyllde ju år för en vecka sedan, och jag, pappa och Simon tog med henne på en tur till Örebro. Stackars mamma var helt ovetandes om vad som skulle ske. Väl i Örebro åt vi mat på Svampen, häftig utsikt, men maten var tyvärr inte fullt lika imponerande.
Därefter hoppade vi in i bilen och åkte mot flygfältet, vilket gjorde mamma mer och mer nervös. Väl framme vid flygfältet hoppade vi ur bilen och gick fram och började prata med några som förberedde fallskärmshopp. Tyvärr hörde mamma när pappa bad tjejen han talade med att hålla masken. Så mamma slappande av, lite, och sen åkte vi vidare. Nu in till centrala Örebro. Där gick vi till Pitchers och drack varsin drink, efter det blev det planlös vandring i centrum. Något som retade mamma rätt rejält. Hon var inte bekväm med att gå runt, sent på kvällen utan ett mål. Hon lyckades även stanna till vid en info skylt, där det satt en affisch om just spökvandring på slottet. Något hon nämnde och funderade på att gå på. Vi andra låtsades som om det regna, ungefär.
När klockan närmade sig 22.45 stannade vi till vid Örebro’s turistinformation och avslöjade för mamma att det var just spökvandring som stod på schemat. Hon blev så glad att hon hoppade jämfota! En väldigt uppskattad födelsedag, trots lite fjärilar i magen 😉
Kan rekommendera spökvandringen, riktigt spännande och prisvärt (endast 180:-/per person)! Och i vissa tillfällen ska man inte vara allt för lättskrämd, åldersgräns är ändå 16 år. Mer info finns på länken under bilden.

Bild ifrån Örebro’s hemsida.

Just nu är jag gräsänka, och hemma själv tom söndag. Simon är på Åland och leker loss med Yokke och Zack som gycklare på Saltviks Medeltidsmarknad. Eftersom gårdagen började med regn och dåligt väder, så tog jag, mamma och pappa en spontantrip till Örebro för att se utställningen om Titanic (mer info om denna på länken under bilden). Tyvärr fick man inte fotografera under utställningen, vilket i sig är förståeligt. Riktigt intressant, mycket personberättelser. Om folk överlevde, eller inte, och hur de då gick bort under denna katastrofala natt. Titanic har alltid fascinerat mig, och jag har läst mycket om henne, samt kollat på ett gäng YouTube klipp med överlevare, att få gå här och komma så nära personerna på skeppet, och få uppleva var rörande. Bla har de byggt upp en gång identisk med en hyttgång i 1:a klass som man får gå igenom, det fanns en öppen modell på hur Titanic såg ut.
Hela turen fick man dessutom lyssna på via hörlurar, där man gick ifrån ena bilden eller montern till nästa och fick berättat vad man såg, och annan information. Väldigt spännande, men samtidigt tragiskt att det som kostade så många människor livet idag har blivit en sak vi i nutid går och upplever, men det är även viktigt att komma ihåg vår historia och detta är en historisk händelse. Det osänkbara skeppet som inte ens hann fullborda sin jungfruresa innan hon förliste.
Vill man gå på turen rekommenderar jag dock att ta med egna hörlurar, inte för att de som fanns var dåliga, men känns lite mer fräscht med ett par hörlurar som inte hur många som helst haft på sig innan.

Under min gräsänketid har jag även hunnit med en natt med Jasmin, Simons lillasyster. vi har provat smink och hår inför bröllopet! En så ovan känsla att vara så sminkad, är nog 2 eller 3 gången jag har på lösögonfransar. Detta är inte sminkningen eller frisyren som bestämdes, men det var första provningen, mitt i natten i sällskap av några ciderflaskor. Jag kände mig lite som en prinsessa, och kan nog bara föreställa mig hur jag kommer känna mig om 36 dagar då jag får se allt tillsammans. klänning, smink, hår och smycken.

Helt sjukt att det bara är 36 dagar kvar! Nyss var det 101 dagar, och nu har över halva den tiden gått! Lyckan som sprider sig i kroppen när jag tänker på det är nästan överväldigande, jag kommer gifta mig. Och inte med vem som helst, med min Simon. Han som var min drömkille för så många år sedan, han jag trodde aldrig ens skulle kunna ha någon form av intresse för lilla mig! Han som var en av de snyggaste killarna jag visste, och han som kunde kolla på mig så att jag blev helt knäsvag. Aldrig hade jag väl trott att han skulle vilja bli tillsammans med mig, flytta ihop med mig, förlova sig med mig, stå ut med mig i nästan ett helt decennium och helt otroligt, bli min man! Bröllopsdagen kan inte komma fort nog nu.

091217_217

Planering, drömmande, förhoppningar och mer planering

Vi planerar, förbättrar, drömmer och funderar. På allt känns det som, men egentligen är det flytt och bröllop som tar upp alla våra tankar för stunden. Denna tid, nästa månad, är lägenheten i Västerås bara ett minne, och livet i Fellingsbro har börjat. Om 3 månader vaknar vi idag upp på ett hotell i Örebro, efter att ha spenderat vår första natt som fru och man. Två så overkliga tankar, men ändå så riktiga.

Lägenheten går framåt, köket är klart sånär som på lite lister och målning av skafferidörrar. Badrummet saknar toalett (men finns enskild toa), och eventuellt tar vi bort badkar och gör om till dusch istället, men det får tiden utvisa. Vardagsrummet är helt klart. Målat och tapetserat. Sovrummet är målat och blir tapetserat i veckan. Garderobsrummet är spacklat och slipat och ska målas. Hallen är gipsad, och spacklad och ska målas. Mitt i allt fix hittade vi ett litet utrymme på kanske 150x60cm där vi ska skapa klädochskoförvaring i hallen. Hatthylla ska sättas in, skohyllor ska byggas, men först måste det gipsas, spacklas och målas där. Lägenheten är dock helt beboelig nu, vi kan flytta in.
Förutom att internet behöver ordnas, vilket kan ta någon vecka till då lite sladdar måste bytas ut. Planen är dock att flyttlasset ska gå om en vecka.

Bröllopet går framåt det med, just nu väntar vi in svar ifrån alla inbjudna, därefter kan mat osv börja räknas på. Allt är dock redan bestämt, men återstår en del funderingar om hur själva dagen ska utformas. Hur kvällen ska vara, ska vi ha några lekar? Vad får gästerna underhålla sig med när vi fotograferas? Lite sådana frågor.

Gjorde även min sista skoldag igår, helt overkligt att jag på 10 veckor inte har ett krav om att jag måste befinna mig på en specifik plats. Jag har inga lektioner, inga gruppträffar, inga tentor. Däremot kommer jag ju pligga på distans, men där sköter jag min egen tid och det är även på halvfart, så inte alls samma tempo som jag är van vid.

Är det nu livet börjar reda ut sig? Kan vi få börja landa nu och bygga framåt? Hittills har det varit mycket ett steg fram, fem steg bak. En ständig stress och ångest som jag inte vill ha i mitt liv. Jag vill få tillbaka lite livsglädje, ha inspiration, komma igång och fota och känna en vilja. En vilja att göra något, Inte ett måste, ett ständigt måste, klumpen som alltid finns i bröstkorgen kan få börja lösas upp. Sen förstår jag att allt kommer inte bli guld och gröna skogar för att vi flyttar, men närheten till föräldragården och skogen kommer lyfta en stor sten ifrån mig.

091217_217

Han och jag = Vi

Den 2 september iår kommer jag att bli någons fru. Inte vem som helsts fru heller, utan Simon’s fru.
Vi kommer att gifta oss, under en stor ek på mina föräldrars mark. Inbjudningarna är utskickade till sammanlagt 57 personer, 24 hushåll.
Det känns otroligt, underbart och mäktigt. I 8 år har vi varit ett par, och med flytten till Fellingsbro, så känns det så rätt att göra det här. Vi kommer iväg, vi får smaka på kakan vi alltid har drömt om och vi blir vi på riktigt, på papper.

Jag har varit och provat brudklänningar, för att veta vilken modell som kommer passa mig, och klänningen till vänster blev såklart en kärlek. Dock inte en kärlek värd 13.000:-. Detta är mer än vad maten på bröllopet är budgeterat för. Däremot fick jag ett hum om vad jag vill ha för klänning, så jag gick hem, drog en chansning och beställde klänning ifrån internet. Måttanpassad såklart, och på väg. Längtar tills jag kan prova den!
Kände mig dock i en marshmallow i klänningarna ovanför, det var tyg och fluff överallt. Det var en halv vetenskap att kliva i klänningarna, och en ständig oro att klumpiga jag skulle lyckas ha sönder någon av dem!
Klänningen till höger är dock inte åtsnörd ordentligt när jag tog bilden, men även den otroligt fin, men även den långt över budget tyvärr.