091217_217

BLOGG.SE

Nu har jag fixat och donat här på wordpress i ett par veckor, och jag känner mig inte hemma. Det känns lite för stort, och jag saknar kunskapen för att helt kunna använda det.
Så jag går tillbaka till blogg.se Förlåt för att jag är lite omständig om man nu följer mig på bloglovin/blogkeen, men paulinewirenborg.blogg.se är det som gäller framöver!

091217_217

DM Skogskörning

Nu är jag hemkommen ifrån Kungsör och har gått igenom alla bilder, och är rätt så nöjd med dagens skörd! Det var ett väldigt rått väder, och efter ett tag satt kylan in i märgen. Nu ska jag kanske inte påstå att jag alltid är bäst klädd för väder, speciellt inte idag. Tycker dock det blir så otympligt när jag fotar med mycket kläder, så fryser hellre lite då.
Kylan gjorde dock att jag inte stannade hela dagen, och då även missat prisutdelning m.m, men det får vara så.

Fler bilder ifrån dagen finns att se i mitt album på Facebook.

091217_217

Spontanitet börjar bli en vana.


Igår, efter en halv dags tentaplugg, så snabbade jag och syrran ihop vårt pick och pack, och åkte ut till Björnön. Fort fick det gå, för det var bara 1-2 timmar kvar tills solen försvann, men ut kom vi.
Tack vare två frigolitskivor och en reflexskärm lyckades vi få ett helt okej ljus, med de förhållanden vi hade. Ett bra exempel på att det inte alltid behöver vara dyrt eller avancerat för ett bra resultat!


Såhär såg det ut när jag tog bilderna längst upp i inlägget. Frigolitskivorna var helt klart värda sin vikt i guld, nu är de ju väldigt lätta, något som ökade deras värde. Otroligt lätta att placera där man vill ha dem, och går att luta mot nästan ett grässtrå. Reflexskärmen med sin runda form har en tendens att vilja rulla iväg.

Denna fotografering födde dock nya idéer och kan ses som en testrunda. Vi har location (helt underbar med Sleepy-Hollow känsla), kläderna, håret och sminket, sen ska till lite andra saker bara för att bli helt perfekt.
Idén till hela den här session föddes ut detta blogginlägg, som jag ramlade över. Bilden i mitten, med gammelrosa klänning och den kalla skogen fick det att klia i fingrarna på oss, och det här blev vårt resultat.

091217_217

Busiga dramaqueen

Igår när jag var ut och fotade med Jasmin så passade vi på att ta lite bilder på Molly också, sista bilden har faktiskt Jasmin tagit och tycker den beskriver Mollys humör ganska bra. Det är nämligen väldigt svårt att fotografera henne själv, då hon gärna är väldigt nära, men med Jasmin, som är hennes förra ägare, så går det. Då lockas hon iväg.
Flippa är betydligt enklare, då hon går att säga åt att gå iväg, eller bara kasta en pinne.

Nu ä’r Molly oklippt och lortig på bilderna, men det är lite så hon ser ut. Tovorna kommer snabbt också, speciellt ute i naturen, så hem och in i badkar och tvättas för hennes del.

091217_217

Jasmin

Idag kliade det lite extra i fotofingrarna, så jag hörde av mig till Jasmin och frågade om hon hade något för sig. Det hela slutade med ungefär 2-3 timmar ute vid Strömsholms slott. Det är så otroligt skönt när man kan göra så!
Bara höra av sig, rodda ihop allt lite fort och sen vara igång, och det bästa är att alla ‘mina modeller’ funkar så. Inget krångel, utan allt bara flyter på och det blir så bra!

Sen kan vi även ta en liten stund och beundra ljuset. LJUSET! Jag dog lite, och jag gör när jag ser det på bilderna. Vi var lite oroliga att det skulle vara för skarpt, men in i skuggan med solen i ryggen, och speglandes i vattnet bakom så blev det toppenbra!

091217_217

Vilse i skogen

Idag har vi varit på dop utav min brorsdotter, Ellen. Det var nästan så att vi missade det. Vi åkte hem till min syster, plockade upp henne, hennes karl och hennes son, och åkte sedan mot Köping. Efter lite miss i tankearbetet av min karl, så kom vi på fel sida av Köping. Vi hade gott om tid, så det gjorde inte så mycket. När vi sedan missade första avfarten till Odensvi blev det lite svettigare, andra avfarten kom vi av på.
Vi kör en bit, och gps:en säger åt oss att ta vänster i T-korsningen, men det står Odensvi 3 åt höger. Vi väljer att följa gps:en, och den tar oss ungefär 2 km ut i skogen och meddelar stolt att kyrkan ska ligga till höger. När vi saktar in och kollar in i skogsdungen, som ligger på ängen, utan infartsvägar så inser vi att vi har kommit fel. Vänder och provar mot Odensvi, och syrran skriver in Odensvi Kyrka i sin telefon, och vi kommer åt rätt hål. 2 minuter innan ceremonin ska börja är vi på plats.
Halvt springer in i kyrkan, och jag får min vanliga känsla av att man kommer in med buller och brak.
Vi fick se Ellen bli döpt, äta min livs första dop-taco och njuta av lite glass med hemmagjord kolasås (himmelskt god) av min svägerska Karin, och hinna hem för att ta en vända på Baushaus med syrran. Inhandling av lite fotorekvisita och lite test står på schemat framöver.

091217_217

Grattis Flippa!

Grattis älskade hund!
Idag fyller hemmets okrönta drottning 8 år, och det känns som bara förra månaden hon kom hem till oss som en ranglig 1-åring. En hund som var stressad, i en ny miljö.
Första gången jag träffade Flippa var hon en söt liten valp, som sprang runt på gräsmattan hemma hos Simons föräldrar, i början på sommaren 2009.
Andra gången vi träffades hade jag och Simon hunnit bli ett par, flytta till Kolbäck till vår första lägenhet och hade vår förra hund, Vanni.
Min enda tanke om Flippa var att det var en jobbig hund, som jag aldrig skulle vilja ha hemma hos mig. Hon sprang efter och hög i handlederna för att få en till att leka, det var stor skillnad mot vår 5åriga Vanni som tog dagen med lugn, och det bästa hon visste vet petflaskor.

I mars förlorade vi vår Vanni, i en blodpropp, och redan samma kväll kände vi att vi behöver en ny hund. Inte för att Vanni inte hade betytt något, utan för att klara av att hon helt plötsligt inte fanns där. I samma veva ringde Simons mor och berättade att hon hade en hund i Köping, vars fodervärd just nu inte klarade av sin egen hund och Flippa, och vi kunde hämta henne bara någon dag senare. Jag blev inte överlycklig när jag mindes den hoppande, pipande, nafsande schäfern som jag kom ihåg. Men hem till oss kom hon, och jobbig var hon. Däremot har jag lärt mig älska henne, se hennes personlighet, och se henne lugna ned sig och växa som hund och individ. Få gråa strån runt nosen, och jag vet vad som gör henne glad, jag vet hur hon funkar, och framförallt, jag litar på henne. Hon må fortfarande ha sina jobbiga situationer, men det finns ingen finare, och hon kommer alltid vara den hund jag faktiskt ser som min första egna, även fast jag och Simon självklart har henne tillsammans, och Simon står på hennes papper. I 7 år nu, har vi varit med om så mycket tillsammans, jag, Simon och Flippa. Sedan ett år tillbaka är även Molly en del av vår lilla tokiga, stökiga och väldigt snurriga familj.
Vanni är inte glömd, men det var verkligen Simons hund, och en hund jag bara hjälpte till med, tyvärr hann jag inte heller lära känna ordentligt.